När man gått en bit på vägen, kan man blicka både framåt och bakåt. Jag växte upp i ett musikaliskt hem. Pappa spelade fiol, mamma spelade piano. Systrarna och jag stod i halvcirkel runt pianot sjungande Tegnér-visor stirrande på mammas händer, som dansade över klaviaturen. Vid andra tillfällen satt jag vid pedalerna och tog in hennes Chopin preludier. Hon var av en generation vars föräldrar ville att deras döttrar skulle kunna spela piano, dansa något, måla akvarell och föra sig i salongerna. Min far var helt autodidakt violinist. Han ersatte tekniken med en hänsynslös inlevelse. Vaggande som ett fyrskepp i full storm synkoperade han sig igenom "Mörka ögon" med en totalt perfekt intonering och en ton som var oklanderlig. Man blev snudd på mörkrädd. Mamma ackompanjerade.

Jag tror det var av pappa jag lärde mig, att man inte behöver vara rädd för att spela det självklara. Det som hörs inuti en själv. Så som man tycker att det ska vara. Detsom faktiskt inte går att skriva i noterna. Min far blödde när han spelade.

Jag började klättra på pianopallen när jag var fyra år. Mina föräldrar hittade snabbt en lärarinna och det blev noter och det blev Mozart, Schumann med flera. Piano är otroligt kul men det är inte som fiol. Jag hittade några stenkakor hemma med Jelly Roll Morton, Meedlux Louis, Charlie Norman och andra som jag försökte lära mig på gehör varvat med lektionerna. Inte förrän jag höre B.B. King på radio, förstod jag att elgitarren kunde bjuda ett register värdigt fiolen. Mamma, vilken hjälte, gick genast och köpte en vinyl. Jag tror hon var hemligt förtjust i bluesen. Varför skulle hon annars lyssnat på pappas fiol?

Pianot var mitt första instrument. Ovärderligt att ha i bagaget. Gitarren är ett finmotoriskt elände. En hatkärlek för mig. Uttrycksfullt och avslöjande. En förlängning av sången i bluesen, där ord säger mer än ord. En musikform jag var hemma i innan jag hörde den, om man bortser från fars fiol.

I övre tonåren blev jag jazz-frälst och ålade mig en övningsdisciplin som lyckades krångla mig in på musikhögskolan. En utbildning för musiker som var jättebra och ändamålsenlig.

Under ett antal år försökte jag bemästra be-bopens teori och praktik. Det var frustrerande, roligt och lärorikt. Nu är jag tillbaka down home i bluesen men övningsrutineerna på gitarr har kommit att bli ett sätt att koppla av. Det är skönt för skallen att fokusera på tekniska moment utan en tanke på att göra musik av det. Det låter kanske underligt men fungerar som meditation.

Desutom kan man som improvisations musiker ibland uppleva en avkoppling i att spela något från noter. På gitarr eller piano. D.v.s. att några bestämmer vad som skall spelas. Du behöver inte hitta på själv. Bluesen kan med sin stränga form fungera lite liknande i sin självklarhet.

Thomas